Biologisk pappa, biologisk shrlappa...

Med tanke på gårdagens fylleskriveri om släktband: Min "far" (som jag för drygt en månad sedan träffade ordentligt för typ första gången någonsin) fick en stroke dagen efter vårat möte, och blev tydligen förlamad i halva delen av kroppen. Det känns hemskt att erkänna, men det rör mig inte i ryggen (förutom att det givetvis är synd om honom). Men det jag främst känner är "tur att jag tog kontakt med honom innan stroken, så att jag slipper den där möjliga, men mest troligt fiktionella ångesten som alla i film får när något händer en släkting de avfärdat: åh, varför lärde jag inte känna människan innan människan dog?". Nu är han ju inte död, och jag kommer kanske ta kontakt med honom nästa gång jag åker till sthlm, som jag jobbigt nog också lovade, men då främst för att säkra mig ytterligare från den där fiktionella tv-dramatiken. För mig är han ju bara en total stranger som jag inte har något annat än gener gemensamt med (jag ärvde hans tjocka hår och höga panna, but that's it), och som är outhärdligt tråkig att umgås med. Hade det alltså inte varit för omvärldens fåniga syn på biologiskt släktskap hade jag förmodligen inte behövt plåga mig igenom ännu ett olidligt tristessfyllt möte med mannen.

Oj så utlämnande kan man tycka. Ämnet är dock inte mer känsloladdat än något annat jag hittills nämnt. Private stuff skulle jag aldrig vädra offentligt i en blogg. Det är något jag inte förstår mig på.

Nu är alla på bio och ser Willy Wonka, medan jag sitter här o ska läsa min genusvetenskap. Fan att jag inte började plugga tidigare istället. I suck.

/Smelly B