CATI PARTY

Oj vad det var länge sedan nu.

Jag orkar inte göra någon närmare summering över tiden då jag inte har uppdaterat. Det vore jobbigt, och istället får det räcka med att nämna att jag har flyttat från världens vidrigaste lägenhet till världens finaste (åtminstone den finaste jag har bott i,… vilket egentligen inte säger något), och jobbat väldigt mycket.

Min arbetsplats, som jag har längtat att få skriva om, är älskvärd. Sådana här ”call centers” som jag har vanan att söka mig till är fantastiska på det sätt att de alltid, utan undantag, är invaderade av en massa kufar och mig. Det är jätteroligt. Min favorit i dagsläget är tjejen utan ombyte. Under 2½ månads tid har jag bara sett henne i en outfit. Den första månaden jobbade jag bara några dagar, och hoppades därför att jag bara hade turen (eller oturen) att tima in hennes dagar i sina förkorta ljusblå bootcut-jeans, hennes löparskor, hennes formlösa ylletröja och det felplacerade permanenta leendet som pryder henne läppar; men icke. Efter den senaste månaden då jag jobbat fulltid kan jag konstatera att hon saknar ombyte eller bara tror sig ha funnit den ultimata klädkombinationen. Jeansen blir iaf för var dag gulare, ansiktet blankare och håret stripigare. Det enda som består i samma skick är hennes maniska leende. Gud vad jag fascineras. Det jobbiga är bara att både jag själv och hon har kommit på att jag brukar sitta och stirra på henne. Av hennes reaktion att döma misstänker jag att hon tolkar mitt stirrande fel, vilket är lite besvärligt. Numera kan jag inte studera hennes förfall utan att möta hennes väldigt obehagliga blick. Bara jag sneglar åt hennes håll är ögonen och leendet där och riktar sig mot mig. Kan detta vara min första beundrare?

Min andra favorit har jag inte fått träffa ännu, utan bara hört om på ryktesväg. Det är en svensk kille som bor Kristianstad men pendlar till Helsingör i Danmark, varifrån han cyklar till Hellerup där vi jobbar. Det märkliga är att Helsingör ligger flera stationer bortom Hellerup, och att han trots sin tågresa på minst fyra timmar väljer att cykla en timma, och att han är jävligt fet trots allt sitt cyklande. Eller det konstigaste är att han verkligen älskar sitt jobb, som består i att ringa och presentera sig för folk och fråga ifall de har tillgång till Internet, och sedan lägga på. Jag längtar till jag får träffa honom.

Sen har vi den svenska tjejen med rumpan som jag för tillfället har en beef med. Hon har inte varit min favorit särskilt länge, utan klättrade sig snabbt upp i och med vårat oförklarliga bråk. Innan det var hon bara en väldigt korkad tjej som inte förstod sig på mina skämt. Alla tjejer är förresten jävligt korkade tjejer. När ska ni förstå att det kallas ”humor” och inte ”sexuella trakasserier”?! Hur som helst, vi klev av samma tåg på väg mot jobbet en dag, och hon berättade för mig att hon hade varit skräckslagen hela tågresan eftersom det suttit en man med arabiskt ursprung bredvid henne, och att hon bara väntade på att hans självmordsbälte skulle explodera. Jag argumenterade givetvis emot men fick knappt en syl i vädret när hon märkte att jag inte delade hennes nervositet och tyckte att hennes rädsla var obefogad och ganska stötande. När jag försökte ta tillbaka ordet genom att säga ”Men alltså, du kan ju inte dra alla över samma kam” spårade hon totalt.

- Hur kan du döma mig?! Hur kan du döma mig när du inte känner mig?! Och när sa jag att jag drog alla över samma kant?! Det har jag aldrig sagt!
- Nej, du sa aldrig det. Det var jag som sa det, eftersom det var vad du gjorde. Förresten heter det ”dra alla över en och samma kam” och inte ”kant”.

Jag kunde bara inte låta bli, och hon blev verkligen så vansinnig som jag hade hoppats. Extremt märkligt.

- Kam eller kant, jag bryr mig inte! Stick bara härifrån. Stick härifrån!

Fast om jag tänker efter var det inte det här obefogade utbrottet som är det roligaste med den här favoriten. Ska jag vara helt ärlig är det faktiskt hennes rumpa, som jag tycker mig notera större idag än för två månader sedan. Är det verkligen möjligt? Har den inga gränser?! Uppenbarligen inte nu när den storleksmässigt dominerar hennes kropp. Det är inte en kropp med rumpa längre, det är en rumpa med kropp.

Nu ska jag och David se Octagon, "Chuck Norris största succé någonsin", en proklamation som pryder DVD-omslaget, och som även prydde fodralet till den andra Chuck Norris-filmen jag såg nere på Hemköp. Hur går det ihop?! Jag är förvirrad...

/S