2006 - året av jäs

"Varför jäkta när man kan jäsa grabben? Ta det lite lugnt va!" Ja, så sa HPs kundservice till mig när jag ringde angående min dator som jag nu väntat på i över fyra veckor. Åh så jag har lust att självmordsbomba deras kontor i Holland. Subventioner, någon?

Annars rullar livet på som vanligt. Jag jobbar, kommer hem, spelar tv-spel och ser på tv-serier. Ibland händer det att jag ser en film. Yup, så är det. Inte så mycket action, inte så mycket drama, bara ett jävla konsumerande av film, spel och litteratur. Rätt skönt ändå.

Half Life 2: det bästa spelet, någonsin.
History of Violence: en Cronenberg-favorit.
Gregorius: världens bästa och mest pretentiösa fanfiction.
Historier från Ingenstans: jag gillar Bukowskis romaner mer. Mycket mer.
Fantastic Four: den sämsta film jag sett sedan Executive Decision med Kurt Russel och Steven Seagal.
Lost säsong 2: bra såklart, men utan perfektionen från säsong ett. Vad hände med karaktärerna? Vad hände med det perfekta tempot?
Curb your Enthusiasm: eller Simma Lugnt Larry som den heter på svenska (en titel som är dömd att skrämma bort sina tittare), fortsätter att vara fantastisk. Säsong tre here I come.
Mikael Sundberg: någon med lite bättre ekonomi än mig borde sätta ett pris på denna mans huvud. Jag trodde inte det kunde bli värre än hans recension av Shadow of Colossus, men med Oblivion-recensionen använder han hela sin poetiska ådra för att beskriva sin schizofrena relation till tv-spel. Vad är det för fel på alla tv-spelsrecensenter?! Sluta, sluta nu! Jag klarar inte mer!

Nu ska jag hämta tvätt, äta och sen åka till Danmark och strosa omkring i Köpenhamn. Yey!

/S

"för jag känner mig skön"

Min förkylning släpper aldrig. Eller så fort den släpper kommer den tillbaka. Förjävligt. Jag misstänker att jag inte klär mig varmt nog.

I förrgår var jag på arbetsintervju och ljög min näsa meterlång, som vanligt. Som vanligt fungerade det.

Curb your Enthusiasm, avsnitt tio i säsong ett fick mig att skratta som jag aldrig skrattat tidigare. Eller jo, Grattis Världen i Japan, när Filip och Fredrik provar bondage fick mig också att tappa kontrollen över mig själv. En obehaglig syn kan jag tänka mig. En mängd skrattsalvor i olika toner som skriks ut och lägger sig över och under varandra, där de fortsätter att ljuda i en sorts surrealistisk symfoni, samtidigt som jag kippar efter andan, hoppar upp och ned och torkar ett skurregn av tårar. Larry Davids Curb your Enthusiasm är alltså att rekomendera. En serie som verkligen växer, så ge den några episoders chans.

Obehagligast efter min skrattattack måste vara Petters Têtê et têtê med Neneh Cherry. En Petter med ett snuskigt viskande ton, herregud vad osmakligt. Och den porriga och gamla Neneh. Usch!

Vad vill du ha i natt
Jag vill ta henne hem för jag känner mig skön

HP chillar med att reparera min dator. Nu var det snart tre veckor sedan de var och hämtade den. Min ilska är obeskrivbar, nästan så jag hade kunnat döda någon just nu. När jag ringde och frågade vad i helvete de höll på med väntade de fortfarande på beställda delar, och kunde inte alls säga hur länge till det skulle ta. Alltså nu får du jäsa för fan! Tio arbetsdagar, tjena. FY FAN.

100 höjdare-boken är förresten fantastisk! Så jävla rolig! Helst efter att ha sett tv-programet. Åh så jag skrattade. F&F, ni måste skriva mer! 5/5

Albert Camus Främlingen 5/5

Nu är jag förresten snart ikapp med Lost! Bara två avsnitt kvar!

Se vad tid jag får för annat nu när datorn är borta. Jag kanske borde tacka HP, ringa och be dem behålla skrotet.

/S

Herregud...

Det börjar märkas att det inte är länge kvar tills jag fyller 23. Jag satt tidigare idag och vägde mellan två olika förslag över hur jag skulle spendera min fredagskväll. Det första förslaget som David presenterade innefattade alkohol och en Jenny Wilson-spelning på KB. Det andra förslag som var mitt eget innehöll jobbsökande, telefonsamtal med mor min, Postkodmiljonären och Hey Baberiba. Av någon anledning valde jag det andra alternativet. Visst är det skrämmande?! Som tur var fick jag avsluta denna pensionärskväll med Maximum Risk, vilket drar ner den till en "övre medelålderskväll" iaf, vilket inte är helt opassande mitt utseende. Men ändå!

/S

I want drama!

Vin Diesel är för bra skådespelare för att vara en sann actionhjälte ala Van Damme, Seagal, Dolph Lundgren, Chuck Norris och Arnold. Det har redan konstaterats här. Däremot är han världens tuffaste huvudrollsinnehavare i ett tv-spel, och det ska han ha cred för med tanke på all konkurrans (Mario och Sonic bara för att nämna ett par!). I Escape from Butcher Bay - sveriges stolthet - är han iaf sinnesjukt hård och nu är jag riktigt sugen på att se filmen, trots att den sägs vara otroligt dålig.

Ikväll ska "Sympathy for Lady Vengeance" avnjutas och förväntningarna är på topp. Det har sannerligen blivit för lite asiatiskt på sistone.

Annars är livet rätt tråkigt, bortsett från alla Lost-kvällar. No drama liksom. I want drama! Till helgen ska dock Davveman ta med mig ut att slåss, och sen planerar vi att börja spela tennis, vilket min nu smalfeta kropp verkligen kan behöva. Blir jag fit nu kompis, blir jag fit nu?

/S

Kick the dead cow dead

Internet är tillbaka och direkt börjar jag slösurfa. Jag är för svag!

"Little Brittain" får det att krypa i kroppen på mig. Så jävla tråkigt! Alla sketcher bygger ju på "sparka på den döda kon"-humor och herregud vad frustrerande det blir i längden. De typiskt osmakliga och "chockerande" brittiska inslagen i sketcherna är väl lite roligt, den första gången, men med upprepandehumorn i grund för varje sketch förstår jag inte hur serien kan ha blivit så stor. I och för sig, det är ju tryggt med förutsägbar humor; precis som "roliga reklamer" alltid verkar uppskattas av biopubliken. Man vet vad som väntar en och därmed raderas risken att skratta vid fel tillfälle. Inget krångel. Fy fan. Jag hatar pöbeln! Och med det övertydliga budskapet om att jag är "alternativ" och har en lite "finare" humor än alla Little Brittain-älskare, gör det ingenting att jag gillar Lost. Ha!

/S

munkelimunk

Jag har tagit upp litteraturläsandet igen. Det var länge sedan sist, alldeles för länge sedan. Murakamis ”Kafka on the Shore” sög så nu lägger jag ner honom för gott. Min sjätte Murakami-bok och den tredje som sucked ass. 600 sidor dasspapper. Uuuhhh…

Jag och David ser på Lost. ”Det bästa som hänt mig hittills under 2006”, sa David. Jag håller med. Damn. Jag som har försökt att vara alternativ genom att dissa mainstreamserien som alla hyllar, men nu är jag plötsligt en sucker för den jag också. Jaja, jag har ju annars min nya munkfrisyr som ger uttryck för individualitet. Min munkfrisyr som Shirin tyckte matchade min kyska livsstil. Thumb up för det!

Tjejen utan ombyte har skaffat sig två nya ombyten. Det är tråkigt. Arbetsdagarna är som inte lika spännande nu längre. Jag och Katrine planerade att stalka henne efter jobbet för att se om hon bor i ett hus eller i en soptunna, ett äventyr jag verkligen såg fram emot. Men så var hon tvungen att förstöra allt genom att komma till jobbet i rena och hela kläder. Vilken glädjedödare!

Livet utan dator bjuder på en stark frihetskänsla. Idag duschar jag, äter, lyssnar på radio, ser på tv, spelar tv-spel och läser böcker; aktiviteter jag inte sysslat med sedan 90-talet. Internet har stulit min ungdom!

Annars händer inte så mycket. Jag saknar mina vänner och ska därför åka upp till Göteborg så fort som möjligt. Förhoppningsvis hakar Viktor, Hampus och Johanna med då också. I miss them all!

/S