Sprit och Chuck Norris

Vilken alkoholfylld vecka. Sunkig torsdagskväll på volym och bodoni, där jag boundade med killen med den värsta kvinnosynen och blev bjuden på alldeles för mycket vin. Sen en fredag i Köpenhamn. Först den tragiska fredagsölen på jobbet, och sen världens trevligaste pubhäng hela natten. Och dieselfesten i lördags: fin fest där jag strosade omkring med öppen gylf hela kvällen, och var gratisspriten gjorde det roliga kort. Summan av allt galej är en sur mage och en hemsk förkylning, men ett toppenhumör.

Sen har jag funnit fler fina arbetskamrater: mannen med de jättejättekorta armarna, dvärgkvinnan och killen med bara en näsvinge!

Chuck Norris ”A Force of One” förvånade och var ganska bra, om än en ytterst kluven produktion. Regissören ville nog inget annat än att filma sin schyssta polisrulle men tvingades, av producenten, att skriva om manuset och ge Chuck och en "karate-mördare" plats i storyn, och även låta Chuck förföra filmens kvinnliga polis (spelad av typ en av världshistoriens vackraste skådespelare). Stötande? Ja. "A Force of One" blir i alla fall till två filmer i en. Den välskrivna polisfilmen med det charmiga karaktärsgalleriet och den typiska Chuck Norris-filmen som karaktäriseras av Chucks imponerande förmåga att kväva alla sceners försök till uttryck med sin menlösa uppsyn. En Chuck Norris-film är alltså oftast Chuck Norris personifierad. Regissören tillåter dock inte sin "A Force of One" att bli en "Chuck Norris-film" rakt igenom genom att vägra honom den där huvudrollen som han alltid annars får; och därmed räddas skeppet från att nå havsbotten. Istället för att låta åbäket från grunden styra och ställa filmen, kastas Chuck omotiverat in i handlingen som en större biroll, men som endast - på sidan om all karaktärkemi alla de charmiga karaktärerna emellan - hjälper till att bygga upp en idiotisk länk till den där beställda slutfighten mellan vår apmänniska och "karatemördaren".

"A Force of One" var en ytterst sällsam upplevelse. En film med potential men med en Chuck Norris emot sig. Chuck ska ju vara rolig att titta på! Men Chuck Norris i alla sammanhang är uppenbarligen inte kul. Tänk dig honom dyka upp och kräva plats i den senaste bra filmen du såg, så förstår du nog.

/S

...

Denna bild har fått mig att tänka om. Så här älskvärd har jag faktiskt aldrig sett Göran Persson. Alliansen, gör inte så här mot mig! Jag trodde jag visste vad jag tyckte om er!

/S

Tadaaa!!!

Mörkrets hjärta: typ världens bästa bok.
Under Belägring 2: Hollywoods brutalaste actionfilm.
Min nya frisyr: en garanti för ett 2006 i celibat.

Idag ringde jag till en man som hette Göran Persson. Att han hette Göran Persson utan att vara vår statsminister var inte det roliga med samtalet, det roliga var att han trots sin bestämda ton lät så osäker och skamsen när jag frågade efter hans namn. "Ja, jag heter faktiskt Göran Persson", med en slutklang som avslöjade att han egentligen ville lägga till något mer, typ "och inte skäms jag för det!". Denne Göran Persson försöker verkligen hålla modet uppe, in i det sista, efter att ha blivit mobbad av precis "alla" under sina senaste decennium. Ganska starkt tycker jag.

Harry Whittington, mannen som sköts av USAs vicepresident startade förresten en fantastisk blogg under sin sjukhusvistelse. Check it out!

http://harrywhittington.blogspot.com

/S

Dagen utan reflektioner

Dolph Lundgren spelade en oväntat komplex huvudrollsinnehavare (i jämförelse med Van Damme och Seagal) i ”succéfilmen” Red Scorpion, som nu blodat min tand när det gäller vår ariske actionhjälte. Van Damme, Chuck Norris, Dolphan och Seagal, tillsammans har de ju otroligt många timmar filmglädje att bjuda på, och än har jag bara hunnit läppja på dem fyra. Imorgon blir det förhoppningsvis Seagals”Under Belägring 2” jag och David kommer att avnjuta. Åh så jag längtar!

Sedan måste jag tyvärr tacka nej till Malins ”utmaning” i och med att jag är en så normal och väldigt vanlig kille. Sorry, men jag har ingenting att komma med när det gäller ”konstigheter”. Ingenting alls.

Fan, jag förstörde precis högtalarutgången till min dator. SATAN! Nu måste jag än en gång skicka in det här helvetet för lagning. Åh, jag orkar inte! Jag orkar bara inte!

Jag funderar förresten på att säga upp mig från mitt nuvarande jobb. 90 miljoner kronor och sin egen vikt i guld utlovas till den person som halshugger någon av de danska muhammedtecknarna. Det är inte illa. Både bättre betalt och roligare än mitt tradiga market research-jobb.

Nu ska jag leka lite Vin Diesel och sedan sova. Ciao.

/S

Up and downs

Idag har verkligen varit en dag i upp och nedgång.

+ nr. 1: Jag hittar en Sydsvenskan längst ner i trapphuset!

- nr. 1: En varelse sätter sig bredvid mig på bussen och nynnar högt på James jävla Blunt-låten ”You’re beautiful”.

+ nr. 2: Simón pekar ut min favoritarbetskamrat: ”cykelmannen”. I’m in löööve!

- nr. 2: Jag kommer på att jag glömde bort att äta frukost och glömde bort att ta med mig mat hemifrån, och kommer tvingas fasta fram till 18:00.

+ nr. 3: Simòn bjuder mig på några kex och russin som lindrar de smärtsamma hungerattackerna.

- nr. 3: Efter tre ihärdigt utdragna timmar på jobbet väntar tre ihärdigt utdragna timmar till.

+ nr. 4: Tjejen jag har en beef med jobbade idag, och är inte intresserad av att ”squasha” den. I like!

- nr. 4: Jag bokar in att jag ska jobba fjorton dagar i sträck.

+ nr. 5: Arbetsdagen tar verkligen slut och en arbetskamrat jag aldrig pratat med tidigare presenterar sig med världens roligaste smeknamn: "Tjalle". Gud så jag älskar personer som presenterar sig med sitt smeknamn!

- nr. 5: Tjalle visar sig dock vara smått rasistisk.

+ nr. 6: Men sen pratar Tjalle lyriskt om sin kärlek till filmer som är ”vackra” och ”känslosamma”, och poängterar; flera gånger, att han verkligen ”älskar” filmer som "berör". Vad det ska betyda vet jag inte, men jag gillar det! Tjalle visar sig vara en riktig hyvens lirare (100% soft kille som Simòn beskrev honom), om man bortser från hans milda främlingsfientlighet.

- nr. 6: Jag kommer hem och kommer på att ketchupen tog slut igår.

+ nr. 7: Jag öppnar kylskåpet och märker att David har köpt ny!

- nr. 7: Jag tvingas äta mjölkstuvade makaroner och köttbullar, den enda mat jag har här hemma, för snart tionde måltiden i rad.

+ nr. 8: Melodifestivalen är inte ens värd att titta på med ett ironiskt förhållningssätt. Mer lördagsfritid till mig alltså.

- nr. 8: Trots insikten tvingar mig igenom alla åtta bidrag. Why?!

+ nr. 9: David poppar övernaturligt bra micro-popcorn och Van Damme-filmen Black Eagle visar sig vara en av de bättre amerikanska 80-tals action jag har sett, och Van Dammes bästa. 4/5.

- nr. 9: Jag postar det här inlägget och går och lägger mig pigg och nykter, den obehagligaste känslan som finns.


/S

CATI PARTY

Oj vad det var länge sedan nu.

Jag orkar inte göra någon närmare summering över tiden då jag inte har uppdaterat. Det vore jobbigt, och istället får det räcka med att nämna att jag har flyttat från världens vidrigaste lägenhet till världens finaste (åtminstone den finaste jag har bott i,… vilket egentligen inte säger något), och jobbat väldigt mycket.

Min arbetsplats, som jag har längtat att få skriva om, är älskvärd. Sådana här ”call centers” som jag har vanan att söka mig till är fantastiska på det sätt att de alltid, utan undantag, är invaderade av en massa kufar och mig. Det är jätteroligt. Min favorit i dagsläget är tjejen utan ombyte. Under 2½ månads tid har jag bara sett henne i en outfit. Den första månaden jobbade jag bara några dagar, och hoppades därför att jag bara hade turen (eller oturen) att tima in hennes dagar i sina förkorta ljusblå bootcut-jeans, hennes löparskor, hennes formlösa ylletröja och det felplacerade permanenta leendet som pryder henne läppar; men icke. Efter den senaste månaden då jag jobbat fulltid kan jag konstatera att hon saknar ombyte eller bara tror sig ha funnit den ultimata klädkombinationen. Jeansen blir iaf för var dag gulare, ansiktet blankare och håret stripigare. Det enda som består i samma skick är hennes maniska leende. Gud vad jag fascineras. Det jobbiga är bara att både jag själv och hon har kommit på att jag brukar sitta och stirra på henne. Av hennes reaktion att döma misstänker jag att hon tolkar mitt stirrande fel, vilket är lite besvärligt. Numera kan jag inte studera hennes förfall utan att möta hennes väldigt obehagliga blick. Bara jag sneglar åt hennes håll är ögonen och leendet där och riktar sig mot mig. Kan detta vara min första beundrare?

Min andra favorit har jag inte fått träffa ännu, utan bara hört om på ryktesväg. Det är en svensk kille som bor Kristianstad men pendlar till Helsingör i Danmark, varifrån han cyklar till Hellerup där vi jobbar. Det märkliga är att Helsingör ligger flera stationer bortom Hellerup, och att han trots sin tågresa på minst fyra timmar väljer att cykla en timma, och att han är jävligt fet trots allt sitt cyklande. Eller det konstigaste är att han verkligen älskar sitt jobb, som består i att ringa och presentera sig för folk och fråga ifall de har tillgång till Internet, och sedan lägga på. Jag längtar till jag får träffa honom.

Sen har vi den svenska tjejen med rumpan som jag för tillfället har en beef med. Hon har inte varit min favorit särskilt länge, utan klättrade sig snabbt upp i och med vårat oförklarliga bråk. Innan det var hon bara en väldigt korkad tjej som inte förstod sig på mina skämt. Alla tjejer är förresten jävligt korkade tjejer. När ska ni förstå att det kallas ”humor” och inte ”sexuella trakasserier”?! Hur som helst, vi klev av samma tåg på väg mot jobbet en dag, och hon berättade för mig att hon hade varit skräckslagen hela tågresan eftersom det suttit en man med arabiskt ursprung bredvid henne, och att hon bara väntade på att hans självmordsbälte skulle explodera. Jag argumenterade givetvis emot men fick knappt en syl i vädret när hon märkte att jag inte delade hennes nervositet och tyckte att hennes rädsla var obefogad och ganska stötande. När jag försökte ta tillbaka ordet genom att säga ”Men alltså, du kan ju inte dra alla över samma kam” spårade hon totalt.

- Hur kan du döma mig?! Hur kan du döma mig när du inte känner mig?! Och när sa jag att jag drog alla över samma kant?! Det har jag aldrig sagt!
- Nej, du sa aldrig det. Det var jag som sa det, eftersom det var vad du gjorde. Förresten heter det ”dra alla över en och samma kam” och inte ”kant”.

Jag kunde bara inte låta bli, och hon blev verkligen så vansinnig som jag hade hoppats. Extremt märkligt.

- Kam eller kant, jag bryr mig inte! Stick bara härifrån. Stick härifrån!

Fast om jag tänker efter var det inte det här obefogade utbrottet som är det roligaste med den här favoriten. Ska jag vara helt ärlig är det faktiskt hennes rumpa, som jag tycker mig notera större idag än för två månader sedan. Är det verkligen möjligt? Har den inga gränser?! Uppenbarligen inte nu när den storleksmässigt dominerar hennes kropp. Det är inte en kropp med rumpa längre, det är en rumpa med kropp.

Nu ska jag och David se Octagon, "Chuck Norris största succé någonsin", en proklamation som pryder DVD-omslaget, och som även prydde fodralet till den andra Chuck Norris-filmen jag såg nere på Hemköp. Hur går det ihop?! Jag är förvirrad...

/S

Mångfald schlångfald...

Överdriver inte Malmö-högskola sin internationalisering när de byter ut vanliga vattenklosetter mot turkbajshål? Mitt toalettbesök på orkanen igår blev en surrealistisk upplevelse, och jag gillar det inte!

Och överdriver inte Malmö-högskola sitt mångfaldsarbete när de anställer dyslektiska datakillar som inte kan skriva ner mitt inloggningsnummer på en bit papper? Jag gillar det inte alls!

/S