Wifebeater Love

Ännu en "Den bästa bloggen någonsin!"

http://wifebeaterlove.blogspot.com

The Apercist

Vilka fina minnen!

A Force of One

Den bästa bloggen någonsin!

http://www.aforceofone.blogspot.com

Mr Bergström

Mr Bergström har skaffat blogg!

http://mrbergstrom.blogspot.com

Boden - Malmö

Den andra juli bar det av. Från min temporära vistelse i Boden ner till Malmö, med tåg. Fy fan. Den värsta resa jag gjort inom Sverige. Connex är nog det enda företag jag verkligen hatar. Fortsätt skövla regnskog Mc Donalds, fortsätt använda er av barnarbete Nestlé, jag bryr mig inte. Det enda som engagerar mig är att Connex verksamhet lider i form av materiella förluster och död inom ledningen. En dröm jag tänker förverklgia... De jävlarna placerade mig i en vagn från 60-talet! Den enda vagnen i hela tåget utan elektricitet! I fjorton timmar tvingades jag underhålla mig med min tv-spelstidning, fruktansvärda reskamrater och dålig sömn. Alternativet hade varit en massa filmtittande om jag hade fått en ordentlig vagn, men inte nu. Fy fan. Kurt Russel mannen jag reste med var dock i efterhand smått fantastisk. Hans väldigt glada och uppsluppna uppsyn, som gjorde allt för att överspegla den enorma sorgsenheten som då och då ändå lyckades bubbla upp. Som när han pratade om sin arbetslöshet: "Problemet är att arbetsgivarna bara tittar på den arbetssökandes utbildning, inte på arbetslivserfarenheten", eller om ytlighet: "Jag är inte den som bryr mig om ytliga petitesser, jag har rest för mycket för att bry mig sådant som vad jag har på mig eller vad andra tycker om mig, det har jag sett alldelens för mycket för att bry mig om / Jag tvättar inte min bil varje vecka som alla andra svenskar som använder bilen som en maktsymbol, jag gör som amerikanerna och använder den till vad den är till för / Jag tänker inte offra min frihet att kunna resa genom att binda mig till en familj bara för att det är vad andra anser att det är så man bör tillbringa sitt liv", eller direkt efter om kvinnor: "Visst hade det varit roligt att slå sig ned och skaffa barn och familj, men att hitta en kvinna som gillar att resa till andra resmål än Mallorca är inte det lättaste", eller om samhällets pinor i övrigt: "Det är inte konstigt att det är så många som tar livet av sig i Sverige när man inte mår bra här. Här måste man ha hus, bil och familj för att passa in. Har man inte det så hör man inte hemma här / Här finns det så mycket att tänka på, här måste vi betala skatter som regeringen tycker vi ska betala, här måste vi deklarera och betala räkningar, och en massa andra sysslor som gör livet tungt på andra sätt än på andra platser i världen". Och det hysteriska skrattet som då och då mer eller mindre oprovocerat bröt ut för att sedan snabbt tystna med hans tomma blick fäst ut genom kupéfönstret. Herregud, det är nästan så jag saknar honom. Det allra bästa var när han pratade om att försiktighetsåtgärderna man bör ta till sig medan man reser: "Man måste vara väldigt försiktig när man reser. Väldigt väldigt försiktig. Det finns så mycket konstiga människor där ute. Knarkare, hemlösa och homosexuella".

"life is a long fucking list"

Nu, efter att ha fått skriva av mig känns det lite bättre. Förutom alla tankar på min bödel i Boden är livet faktiskt väldigt bra. Två toppenhelger bakom mig, plus lite av en framtidsplan. Böcker, film och tv-serier fortsätter konsumeras, och sedan jag fick tillbaka min nya dator försöker jag komma ikapp alla månaders missade musiksläpp; en ganska tidskrävande sysselsättning faktiskt. Livet leker helt enkelt!

Short Short Stories: Jag måste läsa mer Dave Eggers. Ett hjärtslitande verk av förbluffande genialitet härnäst.
Juloratoriet: Stundvis fantastiskt bra, men tappar i sina mest utsvävade partier.
Martin Bircks Ungdom: Som Söderberg själv skriver "Somliga romaner är mera spännande för författaren än för läsaren, och jag tvivlar inte på att Martin Bircks ungdom hör till dem.". Bra andradel dock.
Blek Låga: Inte utläst än, men herregud vad rolig den är. Nabokov är min nya idol!
V for Vendetta: Shit vad överskattad. Jobbigt pedagogisk och usch så överdrivet många monologer. Helt ok dock, med en ganska snygg actionscen i slutet. Men filmkrönike-Emma, vad fan har tagit åt dig?!
Harry Potter 4: Långt ifrån lika bra som 3:an och 1:an. Trist story som lyckas fumla med den redan långa speltiden vilket får vissa partier att bli stressade och andra bara smått vimsiga. Jag vill ha Alfonso tillbaka i directorstolen!
Ett Herrans Liv: Tommy Körberg-sketcherna är ju sinnessjukt roliga. Fortsätter gästerna att bjuda lika mycket på sig själva blir det lätt deras roligaste program tillsammans med Ursäkta Röran. Åh så skönt att Fredrik och Filip finns i dessa fruktansvärda "hey baberiba, parlamentet och lilla vi tar stor plats"-tider. Hur illa hade jag inte föraktat Sverige annars?

/S

Bödeln i Boden

Egentligen har jag mycket att skriva om. Indiekryssningen till Åbo är ett exempel medan den fantastiska firmafesten är ett annat. Tyvärr är det omöjligt för mig att samla mina tankar sedan en gravt psykiskt störd man i Boden påminde mig om sin ytterst hotfulla existens genom att kontakta mig över nätet för drygt två veckor sedan.

”Tjena kommer du ihåg mej säger bara skål för jävla fan hehe”

Existentiella frågor som ”Vad händer efter döden?” är idag allt jag kan tänka på, och valet mellan en sommar i Boden eller Köpenhamn känns nu löjligt självklar. Medan Köpenhamn bjuder på allt och lite till väntar inget annat än min egen begravning i Boden, min egen begravning som jag visserligen själv klubbade igenom i och med min stöld av denna galna mans brudar.

Min bödels lunarstormpresentation:

”Tjena jag vill börja säja att jag har haft jävligt kul.man har inte roligare än man gör sig. älskar svarta pengar och brudar. har alltid en plan och en reserv plan. kör som ett proffs och jag jobbar bara med proffs.åker lyxbil på andra bekostnad. tycker alla människor är lika mycket värda. var och en får stå för sitt varför ska du skämmas för vad någon annan har gjort för dumt göra inte det. är man inte vacker på insidan så kan man va vacker på utsidan. Alkohol är också en drog tänk på det. vi kontakar inte maffia dom kontaktar oss hehe.nu ligger vi lågt grabbar och låter Maffia gör grov jobbet att sälja tavlorna. av säkerhetsskäl så bråkar jag aldrig med polisen.

Intressen:
god mat,brudar,polarna,bilar
party, lunar.

Hatar :

när det är slut pengar på telefonen. slut batteri.
när man är pank och när saker tar längre tid än man beräknar”

Som komplement till hans presentation bjuder jag på denna faktalista som aftonbladetporträtterar min bödel och beskriver vår relation lite bättre.

• Han har legat inne på psyket under en längre tid, utan betydliga resultat vilket hans lunarstormpresentation vittnar om.
• Han har skickat ett hotfullt arbetsmejl till mig.
  
• Han har högt uttalat sitt ogillande gentemot mig vid ett flertal tillfällen, och förklarat anledningen genom ”Han snor alla mina brudar”.
• Han har ringt mig på arbetstelefonen och frågat ”Vad tycker du om Agneta Sjödin? Tror du hon och Gunde har legat med varandra? Jag skulle inte ha något emot att spänna på henne.”
• Under större delen av en hel utekväll har han stirrat maniskt mordiskt på mig.
• Han väger mer än dubbelt så mycket som mig.
  
• Han har försökt våldta sin mamma, vilket resulterade i första punkten.
  

/S

2006 - året av jäs

"Varför jäkta när man kan jäsa grabben? Ta det lite lugnt va!" Ja, så sa HPs kundservice till mig när jag ringde angående min dator som jag nu väntat på i över fyra veckor. Åh så jag har lust att självmordsbomba deras kontor i Holland. Subventioner, någon?

Annars rullar livet på som vanligt. Jag jobbar, kommer hem, spelar tv-spel och ser på tv-serier. Ibland händer det att jag ser en film. Yup, så är det. Inte så mycket action, inte så mycket drama, bara ett jävla konsumerande av film, spel och litteratur. Rätt skönt ändå.

Half Life 2: det bästa spelet, någonsin.
History of Violence: en Cronenberg-favorit.
Gregorius: världens bästa och mest pretentiösa fanfiction.
Historier från Ingenstans: jag gillar Bukowskis romaner mer. Mycket mer.
Fantastic Four: den sämsta film jag sett sedan Executive Decision med Kurt Russel och Steven Seagal.
Lost säsong 2: bra såklart, men utan perfektionen från säsong ett. Vad hände med karaktärerna? Vad hände med det perfekta tempot?
Curb your Enthusiasm: eller Simma Lugnt Larry som den heter på svenska (en titel som är dömd att skrämma bort sina tittare), fortsätter att vara fantastisk. Säsong tre here I come.
Mikael Sundberg: någon med lite bättre ekonomi än mig borde sätta ett pris på denna mans huvud. Jag trodde inte det kunde bli värre än hans recension av Shadow of Colossus, men med Oblivion-recensionen använder han hela sin poetiska ådra för att beskriva sin schizofrena relation till tv-spel. Vad är det för fel på alla tv-spelsrecensenter?! Sluta, sluta nu! Jag klarar inte mer!

Nu ska jag hämta tvätt, äta och sen åka till Danmark och strosa omkring i Köpenhamn. Yey!

/S

"för jag känner mig skön"

Min förkylning släpper aldrig. Eller så fort den släpper kommer den tillbaka. Förjävligt. Jag misstänker att jag inte klär mig varmt nog.

I förrgår var jag på arbetsintervju och ljög min näsa meterlång, som vanligt. Som vanligt fungerade det.

Curb your Enthusiasm, avsnitt tio i säsong ett fick mig att skratta som jag aldrig skrattat tidigare. Eller jo, Grattis Världen i Japan, när Filip och Fredrik provar bondage fick mig också att tappa kontrollen över mig själv. En obehaglig syn kan jag tänka mig. En mängd skrattsalvor i olika toner som skriks ut och lägger sig över och under varandra, där de fortsätter att ljuda i en sorts surrealistisk symfoni, samtidigt som jag kippar efter andan, hoppar upp och ned och torkar ett skurregn av tårar. Larry Davids Curb your Enthusiasm är alltså att rekomendera. En serie som verkligen växer, så ge den några episoders chans.

Obehagligast efter min skrattattack måste vara Petters Têtê et têtê med Neneh Cherry. En Petter med ett snuskigt viskande ton, herregud vad osmakligt. Och den porriga och gamla Neneh. Usch!

Vad vill du ha i natt
Jag vill ta henne hem för jag känner mig skön

HP chillar med att reparera min dator. Nu var det snart tre veckor sedan de var och hämtade den. Min ilska är obeskrivbar, nästan så jag hade kunnat döda någon just nu. När jag ringde och frågade vad i helvete de höll på med väntade de fortfarande på beställda delar, och kunde inte alls säga hur länge till det skulle ta. Alltså nu får du jäsa för fan! Tio arbetsdagar, tjena. FY FAN.

100 höjdare-boken är förresten fantastisk! Så jävla rolig! Helst efter att ha sett tv-programet. Åh så jag skrattade. F&F, ni måste skriva mer! 5/5

Albert Camus Främlingen 5/5

Nu är jag förresten snart ikapp med Lost! Bara två avsnitt kvar!

Se vad tid jag får för annat nu när datorn är borta. Jag kanske borde tacka HP, ringa och be dem behålla skrotet.

/S

Herregud...

Det börjar märkas att det inte är länge kvar tills jag fyller 23. Jag satt tidigare idag och vägde mellan två olika förslag över hur jag skulle spendera min fredagskväll. Det första förslaget som David presenterade innefattade alkohol och en Jenny Wilson-spelning på KB. Det andra förslag som var mitt eget innehöll jobbsökande, telefonsamtal med mor min, Postkodmiljonären och Hey Baberiba. Av någon anledning valde jag det andra alternativet. Visst är det skrämmande?! Som tur var fick jag avsluta denna pensionärskväll med Maximum Risk, vilket drar ner den till en "övre medelålderskväll" iaf, vilket inte är helt opassande mitt utseende. Men ändå!

/S

I want drama!

Vin Diesel är för bra skådespelare för att vara en sann actionhjälte ala Van Damme, Seagal, Dolph Lundgren, Chuck Norris och Arnold. Det har redan konstaterats här. Däremot är han världens tuffaste huvudrollsinnehavare i ett tv-spel, och det ska han ha cred för med tanke på all konkurrans (Mario och Sonic bara för att nämna ett par!). I Escape from Butcher Bay - sveriges stolthet - är han iaf sinnesjukt hård och nu är jag riktigt sugen på att se filmen, trots att den sägs vara otroligt dålig.

Ikväll ska "Sympathy for Lady Vengeance" avnjutas och förväntningarna är på topp. Det har sannerligen blivit för lite asiatiskt på sistone.

Annars är livet rätt tråkigt, bortsett från alla Lost-kvällar. No drama liksom. I want drama! Till helgen ska dock Davveman ta med mig ut att slåss, och sen planerar vi att börja spela tennis, vilket min nu smalfeta kropp verkligen kan behöva. Blir jag fit nu kompis, blir jag fit nu?

/S

Kick the dead cow dead

Internet är tillbaka och direkt börjar jag slösurfa. Jag är för svag!

"Little Brittain" får det att krypa i kroppen på mig. Så jävla tråkigt! Alla sketcher bygger ju på "sparka på den döda kon"-humor och herregud vad frustrerande det blir i längden. De typiskt osmakliga och "chockerande" brittiska inslagen i sketcherna är väl lite roligt, den första gången, men med upprepandehumorn i grund för varje sketch förstår jag inte hur serien kan ha blivit så stor. I och för sig, det är ju tryggt med förutsägbar humor; precis som "roliga reklamer" alltid verkar uppskattas av biopubliken. Man vet vad som väntar en och därmed raderas risken att skratta vid fel tillfälle. Inget krångel. Fy fan. Jag hatar pöbeln! Och med det övertydliga budskapet om att jag är "alternativ" och har en lite "finare" humor än alla Little Brittain-älskare, gör det ingenting att jag gillar Lost. Ha!

/S

munkelimunk

Jag har tagit upp litteraturläsandet igen. Det var länge sedan sist, alldeles för länge sedan. Murakamis ”Kafka on the Shore” sög så nu lägger jag ner honom för gott. Min sjätte Murakami-bok och den tredje som sucked ass. 600 sidor dasspapper. Uuuhhh…

Jag och David ser på Lost. ”Det bästa som hänt mig hittills under 2006”, sa David. Jag håller med. Damn. Jag som har försökt att vara alternativ genom att dissa mainstreamserien som alla hyllar, men nu är jag plötsligt en sucker för den jag också. Jaja, jag har ju annars min nya munkfrisyr som ger uttryck för individualitet. Min munkfrisyr som Shirin tyckte matchade min kyska livsstil. Thumb up för det!

Tjejen utan ombyte har skaffat sig två nya ombyten. Det är tråkigt. Arbetsdagarna är som inte lika spännande nu längre. Jag och Katrine planerade att stalka henne efter jobbet för att se om hon bor i ett hus eller i en soptunna, ett äventyr jag verkligen såg fram emot. Men så var hon tvungen att förstöra allt genom att komma till jobbet i rena och hela kläder. Vilken glädjedödare!

Livet utan dator bjuder på en stark frihetskänsla. Idag duschar jag, äter, lyssnar på radio, ser på tv, spelar tv-spel och läser böcker; aktiviteter jag inte sysslat med sedan 90-talet. Internet har stulit min ungdom!

Annars händer inte så mycket. Jag saknar mina vänner och ska därför åka upp till Göteborg så fort som möjligt. Förhoppningsvis hakar Viktor, Hampus och Johanna med då också. I miss them all!

/S

Sprit och Chuck Norris

Vilken alkoholfylld vecka. Sunkig torsdagskväll på volym och bodoni, där jag boundade med killen med den värsta kvinnosynen och blev bjuden på alldeles för mycket vin. Sen en fredag i Köpenhamn. Först den tragiska fredagsölen på jobbet, och sen världens trevligaste pubhäng hela natten. Och dieselfesten i lördags: fin fest där jag strosade omkring med öppen gylf hela kvällen, och var gratisspriten gjorde det roliga kort. Summan av allt galej är en sur mage och en hemsk förkylning, men ett toppenhumör.

Sen har jag funnit fler fina arbetskamrater: mannen med de jättejättekorta armarna, dvärgkvinnan och killen med bara en näsvinge!

Chuck Norris ”A Force of One” förvånade och var ganska bra, om än en ytterst kluven produktion. Regissören ville nog inget annat än att filma sin schyssta polisrulle men tvingades, av producenten, att skriva om manuset och ge Chuck och en "karate-mördare" plats i storyn, och även låta Chuck förföra filmens kvinnliga polis (spelad av typ en av världshistoriens vackraste skådespelare). Stötande? Ja. "A Force of One" blir i alla fall till två filmer i en. Den välskrivna polisfilmen med det charmiga karaktärsgalleriet och den typiska Chuck Norris-filmen som karaktäriseras av Chucks imponerande förmåga att kväva alla sceners försök till uttryck med sin menlösa uppsyn. En Chuck Norris-film är alltså oftast Chuck Norris personifierad. Regissören tillåter dock inte sin "A Force of One" att bli en "Chuck Norris-film" rakt igenom genom att vägra honom den där huvudrollen som han alltid annars får; och därmed räddas skeppet från att nå havsbotten. Istället för att låta åbäket från grunden styra och ställa filmen, kastas Chuck omotiverat in i handlingen som en större biroll, men som endast - på sidan om all karaktärkemi alla de charmiga karaktärerna emellan - hjälper till att bygga upp en idiotisk länk till den där beställda slutfighten mellan vår apmänniska och "karatemördaren".

"A Force of One" var en ytterst sällsam upplevelse. En film med potential men med en Chuck Norris emot sig. Chuck ska ju vara rolig att titta på! Men Chuck Norris i alla sammanhang är uppenbarligen inte kul. Tänk dig honom dyka upp och kräva plats i den senaste bra filmen du såg, så förstår du nog.

/S

...

Denna bild har fått mig att tänka om. Så här älskvärd har jag faktiskt aldrig sett Göran Persson. Alliansen, gör inte så här mot mig! Jag trodde jag visste vad jag tyckte om er!

/S

Tadaaa!!!

Mörkrets hjärta: typ världens bästa bok.
Under Belägring 2: Hollywoods brutalaste actionfilm.
Min nya frisyr: en garanti för ett 2006 i celibat.

Idag ringde jag till en man som hette Göran Persson. Att han hette Göran Persson utan att vara vår statsminister var inte det roliga med samtalet, det roliga var att han trots sin bestämda ton lät så osäker och skamsen när jag frågade efter hans namn. "Ja, jag heter faktiskt Göran Persson", med en slutklang som avslöjade att han egentligen ville lägga till något mer, typ "och inte skäms jag för det!". Denne Göran Persson försöker verkligen hålla modet uppe, in i det sista, efter att ha blivit mobbad av precis "alla" under sina senaste decennium. Ganska starkt tycker jag.

Harry Whittington, mannen som sköts av USAs vicepresident startade förresten en fantastisk blogg under sin sjukhusvistelse. Check it out!

http://harrywhittington.blogspot.com

/S

Dagen utan reflektioner

Dolph Lundgren spelade en oväntat komplex huvudrollsinnehavare (i jämförelse med Van Damme och Seagal) i ”succéfilmen” Red Scorpion, som nu blodat min tand när det gäller vår ariske actionhjälte. Van Damme, Chuck Norris, Dolphan och Seagal, tillsammans har de ju otroligt många timmar filmglädje att bjuda på, och än har jag bara hunnit läppja på dem fyra. Imorgon blir det förhoppningsvis Seagals”Under Belägring 2” jag och David kommer att avnjuta. Åh så jag längtar!

Sedan måste jag tyvärr tacka nej till Malins ”utmaning” i och med att jag är en så normal och väldigt vanlig kille. Sorry, men jag har ingenting att komma med när det gäller ”konstigheter”. Ingenting alls.

Fan, jag förstörde precis högtalarutgången till min dator. SATAN! Nu måste jag än en gång skicka in det här helvetet för lagning. Åh, jag orkar inte! Jag orkar bara inte!

Jag funderar förresten på att säga upp mig från mitt nuvarande jobb. 90 miljoner kronor och sin egen vikt i guld utlovas till den person som halshugger någon av de danska muhammedtecknarna. Det är inte illa. Både bättre betalt och roligare än mitt tradiga market research-jobb.

Nu ska jag leka lite Vin Diesel och sedan sova. Ciao.

/S

Up and downs

Idag har verkligen varit en dag i upp och nedgång.

+ nr. 1: Jag hittar en Sydsvenskan längst ner i trapphuset!

- nr. 1: En varelse sätter sig bredvid mig på bussen och nynnar högt på James jävla Blunt-låten ”You’re beautiful”.

+ nr. 2: Simón pekar ut min favoritarbetskamrat: ”cykelmannen”. I’m in löööve!

- nr. 2: Jag kommer på att jag glömde bort att äta frukost och glömde bort att ta med mig mat hemifrån, och kommer tvingas fasta fram till 18:00.

+ nr. 3: Simòn bjuder mig på några kex och russin som lindrar de smärtsamma hungerattackerna.

- nr. 3: Efter tre ihärdigt utdragna timmar på jobbet väntar tre ihärdigt utdragna timmar till.

+ nr. 4: Tjejen jag har en beef med jobbade idag, och är inte intresserad av att ”squasha” den. I like!

- nr. 4: Jag bokar in att jag ska jobba fjorton dagar i sträck.

+ nr. 5: Arbetsdagen tar verkligen slut och en arbetskamrat jag aldrig pratat med tidigare presenterar sig med världens roligaste smeknamn: "Tjalle". Gud så jag älskar personer som presenterar sig med sitt smeknamn!

- nr. 5: Tjalle visar sig dock vara smått rasistisk.

+ nr. 6: Men sen pratar Tjalle lyriskt om sin kärlek till filmer som är ”vackra” och ”känslosamma”, och poängterar; flera gånger, att han verkligen ”älskar” filmer som "berör". Vad det ska betyda vet jag inte, men jag gillar det! Tjalle visar sig vara en riktig hyvens lirare (100% soft kille som Simòn beskrev honom), om man bortser från hans milda främlingsfientlighet.

- nr. 6: Jag kommer hem och kommer på att ketchupen tog slut igår.

+ nr. 7: Jag öppnar kylskåpet och märker att David har köpt ny!

- nr. 7: Jag tvingas äta mjölkstuvade makaroner och köttbullar, den enda mat jag har här hemma, för snart tionde måltiden i rad.

+ nr. 8: Melodifestivalen är inte ens värd att titta på med ett ironiskt förhållningssätt. Mer lördagsfritid till mig alltså.

- nr. 8: Trots insikten tvingar mig igenom alla åtta bidrag. Why?!

+ nr. 9: David poppar övernaturligt bra micro-popcorn och Van Damme-filmen Black Eagle visar sig vara en av de bättre amerikanska 80-tals action jag har sett, och Van Dammes bästa. 4/5.

- nr. 9: Jag postar det här inlägget och går och lägger mig pigg och nykter, den obehagligaste känslan som finns.


/S

CATI PARTY

Oj vad det var länge sedan nu.

Jag orkar inte göra någon närmare summering över tiden då jag inte har uppdaterat. Det vore jobbigt, och istället får det räcka med att nämna att jag har flyttat från världens vidrigaste lägenhet till världens finaste (åtminstone den finaste jag har bott i,… vilket egentligen inte säger något), och jobbat väldigt mycket.

Min arbetsplats, som jag har längtat att få skriva om, är älskvärd. Sådana här ”call centers” som jag har vanan att söka mig till är fantastiska på det sätt att de alltid, utan undantag, är invaderade av en massa kufar och mig. Det är jätteroligt. Min favorit i dagsläget är tjejen utan ombyte. Under 2½ månads tid har jag bara sett henne i en outfit. Den första månaden jobbade jag bara några dagar, och hoppades därför att jag bara hade turen (eller oturen) att tima in hennes dagar i sina förkorta ljusblå bootcut-jeans, hennes löparskor, hennes formlösa ylletröja och det felplacerade permanenta leendet som pryder henne läppar; men icke. Efter den senaste månaden då jag jobbat fulltid kan jag konstatera att hon saknar ombyte eller bara tror sig ha funnit den ultimata klädkombinationen. Jeansen blir iaf för var dag gulare, ansiktet blankare och håret stripigare. Det enda som består i samma skick är hennes maniska leende. Gud vad jag fascineras. Det jobbiga är bara att både jag själv och hon har kommit på att jag brukar sitta och stirra på henne. Av hennes reaktion att döma misstänker jag att hon tolkar mitt stirrande fel, vilket är lite besvärligt. Numera kan jag inte studera hennes förfall utan att möta hennes väldigt obehagliga blick. Bara jag sneglar åt hennes håll är ögonen och leendet där och riktar sig mot mig. Kan detta vara min första beundrare?

Min andra favorit har jag inte fått träffa ännu, utan bara hört om på ryktesväg. Det är en svensk kille som bor Kristianstad men pendlar till Helsingör i Danmark, varifrån han cyklar till Hellerup där vi jobbar. Det märkliga är att Helsingör ligger flera stationer bortom Hellerup, och att han trots sin tågresa på minst fyra timmar väljer att cykla en timma, och att han är jävligt fet trots allt sitt cyklande. Eller det konstigaste är att han verkligen älskar sitt jobb, som består i att ringa och presentera sig för folk och fråga ifall de har tillgång till Internet, och sedan lägga på. Jag längtar till jag får träffa honom.

Sen har vi den svenska tjejen med rumpan som jag för tillfället har en beef med. Hon har inte varit min favorit särskilt länge, utan klättrade sig snabbt upp i och med vårat oförklarliga bråk. Innan det var hon bara en väldigt korkad tjej som inte förstod sig på mina skämt. Alla tjejer är förresten jävligt korkade tjejer. När ska ni förstå att det kallas ”humor” och inte ”sexuella trakasserier”?! Hur som helst, vi klev av samma tåg på väg mot jobbet en dag, och hon berättade för mig att hon hade varit skräckslagen hela tågresan eftersom det suttit en man med arabiskt ursprung bredvid henne, och att hon bara väntade på att hans självmordsbälte skulle explodera. Jag argumenterade givetvis emot men fick knappt en syl i vädret när hon märkte att jag inte delade hennes nervositet och tyckte att hennes rädsla var obefogad och ganska stötande. När jag försökte ta tillbaka ordet genom att säga ”Men alltså, du kan ju inte dra alla över samma kam” spårade hon totalt.

- Hur kan du döma mig?! Hur kan du döma mig när du inte känner mig?! Och när sa jag att jag drog alla över samma kant?! Det har jag aldrig sagt!
- Nej, du sa aldrig det. Det var jag som sa det, eftersom det var vad du gjorde. Förresten heter det ”dra alla över en och samma kam” och inte ”kant”.

Jag kunde bara inte låta bli, och hon blev verkligen så vansinnig som jag hade hoppats. Extremt märkligt.

- Kam eller kant, jag bryr mig inte! Stick bara härifrån. Stick härifrån!

Fast om jag tänker efter var det inte det här obefogade utbrottet som är det roligaste med den här favoriten. Ska jag vara helt ärlig är det faktiskt hennes rumpa, som jag tycker mig notera större idag än för två månader sedan. Är det verkligen möjligt? Har den inga gränser?! Uppenbarligen inte nu när den storleksmässigt dominerar hennes kropp. Det är inte en kropp med rumpa längre, det är en rumpa med kropp.

Nu ska jag och David se Octagon, "Chuck Norris största succé någonsin", en proklamation som pryder DVD-omslaget, och som även prydde fodralet till den andra Chuck Norris-filmen jag såg nere på Hemköp. Hur går det ihop?! Jag är förvirrad...

/S

Mångfald schlångfald...

Överdriver inte Malmö-högskola sin internationalisering när de byter ut vanliga vattenklosetter mot turkbajshål? Mitt toalettbesök på orkanen igår blev en surrealistisk upplevelse, och jag gillar det inte!

Och överdriver inte Malmö-högskola sitt mångfaldsarbete när de anställer dyslektiska datakillar som inte kan skriva ner mitt inloggningsnummer på en bit papper? Jag gillar det inte alls!

/S

Den Glada Grisen

Ojojoj, nu var det länge sedan. Jag tror det krävs en kort summering.

Förra helgen var som sagt rolig, och innehöll fest på jobbet efter arbetstid, med obegränsad tillgång till alkohol, fula danskar och en norsk supervisor som ville supa mina kvinnliga arbetskamrater under bordet för att på så sätt "kanske" få pussas, eller ännu bättre, "kanske" få uppleva könsumgänge. Tyvärr har han inte utseendet på sin sida, vilket blev tydligt när han frågade mina kvinnliga arbetskamrater hur gammal de trodde han var. "Minst 34, minst!", sa Charlotte. "Jag är 29...", svarade han. HAHAHAHA!!!

Efter fem timmars supande på den oangenäma arbetsplatsen bestämde jag och mina arbetskamrater för att "Nu får det vara nog. Nu åker vi hem!", vilket vår tragikomiska supervisor inte gillade. Han föreslog istället att vi skulle gå ut. Med kvällens snöstorm i åtanke tyckte vi det lät som en bra idé. Vi ville ju inte bli fast hela natten på tågstationen istället.

Det bör också nämnas att vi vid den här tiden bara var fyra personer som var kvar på jobbet. Jag, mina två kvinnliga arbetskamrater och den norska supervisorn. Alla andra hade gått tre timmar tidigare.

Vi tar en taxi. Han betalar för oss alla.
Vi kommer fram till klubben han rekomenderade. Han betalar inträde för oss alla.
Han köper fyra öl och fyra shots. Han betalar för oss alla.
Han fyller på alla våra öl hela kvällen. Han betalar för oss alla.

Klubben hette "Den glada grisen" (ja det är sant), och var det märkligaste ställe jag någonsin varit på. Första intrycket var "Uuuhhh en klubb inspirerad av vidriga O'Neil", men visade sig vara så mycket mer än så. Det lilla lilla dansgolvet gjorde kvällen underbar.

Jag har aldrig gått ut i Danmark tidigare, men jag visste faktiskt inte att danskarna var mästare på att bugga, som jag först och främst trodde var en - om än ovanlig i klubbmiljö - svensk dans. Hur som helst. Alla som klev upp på dansgolvet kom upp i par. En kille och en tjej, och alla, alltså ALLA, buggade! Det buggades till Daft Punk, till Beyonce, till Michael Jackson, ja, även till Roxett. Vid ett tillfälle var vi fem olika par som stod och buggade på dansgolvet, till den 50 åriga damen och hennes 80-åriga sällskap började torrgucka mot dansgolvets ena vägg. Då skingrades buggsällskapet.

Vår supervisor, som vägrade att dansa, underhöll sig med att desperatragga på mina kvinnliga arbetskamrater, så fort de återvända för att dricka lite mer öl, vilket gjorde att de halsade i sig, och att han sedan mest satt själv vid vårat bord och vaktade våra glas och våra jackor.

Klockan sju på morgonen kom jag hem, efter att ha haft min bästa festupplevelse sedan Diplo-kvällen föra jul. Och gratis blev den ju också. Fantastiskt!

/S

Cogito Ergo Sum

Jag har egentligen den bisarra men fantastiskt roliga helgen att skriva om, men orkar inte. Inte nu iaf.

http://jagtankeralltsafinnsjag.blogspot.com

"You got a old man's face"

David hittade min antirynkkräm för ungefär trettio minuter sedan och redan har ryktet om mitt sorgliga försök att bli av med mitt "old man's face"-ansikte hunnit klättra sig upp till Stockholm. Imponerande vad snabbt information kan sprida sig i dagens samhälle!

/S